Det finns ju ett System!

När jag var 13 år tog min Far med mig och min syster på en bilresa genom Europa. Vi åkte genom Danmark, Tyskland, Österrike och Italien. Jag tror inte att jag hade varit i Tyskland innan dess (ja förutom mitt första levnadsår då förståss). På hemvägen när vi åkte genom München för att besöka koncentrationslägret i Dachau så insåg vi att flertalet folk på gatan tittade argt på oss och viftade med ena handen.

Om det bara hade varit en tysk som argt hade viftat så hade man väl inte tänkt mer på det men när minst fem olika personer i olika delar av staden hade viftat på samma sätt så började vi undra vad som kunde vara fel. Dörrarna var stängda, inget hängde ut, vi körde inte för fort...det hela var ett mysterium.

Efter ett tag insåg vi att vi hade begått en av de få dödsynderna när det gäller bilkörning i Tyskland (Ja för inte fan finns många tabun där inte). Jo, vi hade åkt med halvljusen på! Och detta mitt på blanka dagen!!!!

Vi stängde genast av dem och kunde åter igen smälta in i den tyska trafiken, ja så gått det går utan en BMW, Mercerdes eller Wolkswagen.

Detta var mitt första möte med den tyska "följa regler" mentaliteten som är så förvånansvärt utbredd och samtidigt ändå fylld med acceptabla undantag. Som utlänning i Tyskland är det ju jättesvårt att veta när det finns en regel som man bör följa och när det finns en godtagen tradition att man får bryta reglerna.

Vissa inofficiella regler är ju globala och känns igen hemifrån. Tex, att stå still i rulltrappan på vänster sida anses ju vara minst sagt upprörande även i Stockholm. Möjligtvis så blir vi inte så upprörda när detta inträffar som man kanske blir här i nere. Spöstraff skulle nog nästintill röstas fram som lämplig åtgärd. Då ska man ju ändå va glad över att man inte har gått mot rött för då jävlar är man illa ute!

Första gången ja skulle spela Beachvolleyboll här i München så åkte jag och Björn (en volleybollpolare från Bromma som också bor här i München) till en sjö där det fanns två fina beachvolleybollplaner. Eftersom det bara fanns två nät och en massa folk som ville spela så var det ju minst sagt fullt jämt. Björn och jag stod brevid ett tag för att se om det snart blev ledigt någonstans men icke. Efter 1.5 timma så gick vi fram till ett av de spelande lagen och frågade om vi kunde få spela efter deras match var klar.

Den tyske beachvolleybollspelaren tittade på oss med en"är du dum i huve eller?"-blick och sade - "Habt ihr dann einen Schu hingelegt?". En sko? Lägga dit en sko? Vart då? Varför? Går det bra med en sandal?

Björn och jag tittade konfyst på varandra och förstod ingenting. Självfallet visade det sig att man hade ett system. Alla par som ville spela lade en sko i en sko-rad vid ena sidan om banorna. Den sko som stod längst fram var näst på tur och fick spela mot vinnaren på nån av de två banorna. Ja såvida man inte spelat två matcher i rad för då var man tvungen att ställa dit en sko sist i kön igen. I sverige är man ju mer vad vid först till kvarn-principen så detta var en helt ny upplevelse med både för och nackdelar. Ja råkar en 10årig flicka lägga dit sin sko efter den sko som du har lagt dit så har du inte mycket val. Då spelar du mot en 10årig flicka (ja vi vann *suck*).

Dessa invanda processer och system återspeglas i alla olika delar av det tyska samhället. Det där med att ta ett könummer som vi kör med hemma i Sverige, det gör man bara på IKEA här nere. Jag vet fortfarande inte när det är okej att tränga sig fram till disken eller när man ska stå och vänta på sin tur. Hur man gör när man handlar mat, det fick jag däremot lära mig av min kompis Sofia när jag besökte henne i Berlin får något år sedan.

Vi skulle göra en trevlig fredagsmiddag och gick ner till den stora Lidl-affären i Prenzlauerberg där Sofia bodde inneboende. Vi tog en vagn och lassade ner en massa goda saker. Det va första gången jag insåg hur dyrt det är med mat i Sverige. När vi närmade oss kassorna så bad Sofia mig att börja plocka upp för hon skulle gå och hämta något som hon hade glömt (ja tror det va vin). Jag började glatt plocka upp alla varorna på det minst SJU meter långa rullbandet som fanns innan kassörskan (nej ja överdriver inte, det va sjukt långt). Jag fick upp alla varorna och började gå undan med vagnen samtidigt som kassörskan gav mig en butter blick och började scanna in varorna.

Bakom mig hör jag plötsligt ett panikartat skrik, "NEJ! Vad gör du!???". Sofia kommer springandes innefrån butiken med en vinflaska i högsta hugg och ropar - "Du kan ju inte gå iväg med vagnen! Fort! Fort! Släng ner alla varorna i vagnen! De blir jättearga annars!". Efter kassörskan så började redan ett improviserat "Lutande tornet i Pisa" att skjuta i höjden på den mer eller mindre 40 cm långa avsats som var avsatt för redan scannade varor.

Avgjort, Sofia och jag började gemensamt ösa ner varorna i vagnen igen (packa, ja det kunde vi minsann göra någon annstans). Kassörskan tittade argt på mig och saken blev inte bättre när jag log och frågade om man kunde betala med VISA-kort. Så dumt så dumt, jag borde ha vetat bättre. Jag har hur som helst lärt mig nu att det är kul med massa småmynt, att det är okej att parkera på trottoaren och att man får ogenerat bada naken nästan var som helst. Detta gäller även konsumtion av öl (Bion, Gymmet, Tunnelbanan you name it, its OKAY!).

Grilla i Englischer Garten, det får man dock INTE göra, Oavsett om du har ställt en sko i kön eller ej.

/nicke

Går det att ta en affärsman i Lederhosen på allvar?

Auf dem Wiesen

Oktoberfest har kommit till München.

Ja, jo, jag har ju bott här i München nu i ett halvår redan, så visst har jag sett en och annan glad bayerare i Lederhosen ute på söndagspromenad. Men detta går inte att sätta i relation till den fulkommliga explosion av folk iklädda denna orginella folkdräkt som sammanföll med premiären nu i lördags (22/9). Överallt kan man see läder och Drindl (den kvinnliga utstyrseln), på gatan, i tunnelbanan, i affären, på bion och även på gymmet kommer man inte undan.

Som svensk tycker man att det är lite charmigt (om ack så fult men tyskar har ju aldrig vart kända för sina modekunskaper). När man däremot går in i ett möte på jobbet och två av kundens representanter kommer in i vit krullsjkorta, hängslen, bruna tighta lederhosen och därtill de traditionella gråa knäsockorna och finskor, ja då börjar man undra om det ändå inte har gått lite för långt? Det är helt enkelt så att en överviktig man i för små läderkortbyxor inte frammanar samma pondus som en överviktig man i kostym och slips. Asså jag är HELT för business casual men det finns faktiskt GRÄNSER! Lederhosen har en förmåga att framhäva det som bör döljas och dölja det som bör visas.

Man har förklarat för mig att jag kommer inom ett år att ha införskaffat en komplett lederhosen-utstyrsel, något som för övrigt inte är helt billigt att köpa. När jag bedyrar att grisar kommer att flyga och helvetet frysa till is innan någon får se mig i ett par bruna läderkortbyxor, då tittar tyskarna på mig med en blick som säger "Du naiva människa, vänta du bara...".

Min bostad ligger ca 50 meter från världens mest anrika ölhus (Hofbräuhaus) som för övrigt ligger mitt emot "Hard Rock Cafe" här i München. Antalet turister i närområdet är alltså fler än de som besöker Vasamuseet på årsbasis. Den största delen är amerikaner och italienare men även asiater är på g. En gruppering som inte har något som helst problem att annama de lokala traditionerna är just den miljon amerikaner som gästar München under de 2.5 veckor som Oktoberfest pågår (ironiskt nog så ligger den största delen av Oktoberfest i September men ett namnbyte är ju inte att tänka på).

Just under Oktoberfest så förväntas 6 miljoner människor bo i München (som normalt hyser en befolkning på 1.5 miljon). Det är helt enkelt knökfullt och festandet pågår dygnet runt, min nattsömn är minst sagt i farozonen. Visst,det är kul att bo i en stadsdel med mycket liv och rörelse men det har ju också sina nackdelar.

Om jag hade en euro för varje gång jag har stött på ett gäng amerikaner med en karta i korsningen Ledererstraße/Sparkassenstraße och förgäves försökt att hitta fram till Hofbräuhaus (eller hafbrajhouse som Hofbräuhaus tydligen heter på engelska) så skulle jag vara en rik man, och kanske har råd med att köpa mig ett par Lederhosen.

Biss Dann
/Niclas den lederbyxlöse